Årskrönika i augusti

En årskrönika i sammanfattad form har återgetts flera gånger muntligt de senaste veckorna men nu är det dags för extended version. Utan att bläddra i arkivet. Som jag kommer ihåg det nu.

Första månaden är den som jag kommer i håg mest. Relativt tomt hus, vi sov på en madrass på golvet och det vi hade med oss hemifrån var det som fick plats i våra resväskor. Jag gillar inte värmen och jag och barnen hade jetlag i nästan två veckor. Instängda i huset pga värme och vänstertrafik.

Fille började skolan och då startade ytterligare två veckors prövning. Han pratade ingen engelska och nej, ingen inskolning. Gråt och tandagnisslan för både honom och mig.

Mitt plugg började inte heller förrens i september så första månaden bestod mest av tristess, skolpanik och instängdhet.

Någonstans under denna perioden fick jag någon form av akut panik/missnöje med allt. Konstigt. Skällde och grät och gick rakt ut från huset bara för att inse att jag inte riktigt kunde komma någonstans. Stod där och funderade på vad jag skulle göra när grannarna kom förbi. Fick snabbt samla mig och kallprata lite och då slog det mig att jag är ju inte så ensam. Det finns ju grannar i Malaysia också.

Efter denna perioden, och när vår container äntligen kom, började det kännas mer tryggt. Språket blev lättare, både att prata Malay-engelska och förstå. Man vande sig vid blickarna vart man än går. Fille började trivas i skolan och Klara och Rowena kom bra överens hemma. Jag insåg också att jag är ju inte ens ensam hemma på dagarna, eller dygnet runt när DD är iväg, och vi införde Cozy Fridays. Dvs godis till ungarna och vin till mig, DD och Rowena. Jag började få in rutiner på plugget; förmiddagar på klubben, kvällarna hemma och hela lördagarna. DD införde adventure Saturdays med ungarna och Rowena.

I slutet av november kom våra föräldrar ner. Fantastiskt roligt att ses igen och det underlättade nog en del för alla att de fick se skolan, affären, vardagen och ”vårt” fantastiska Pangkor Island. (Det va dock lite för tidigt de kom ner eftersom vi (iaf jag) fortfarande inte va ”hemma” i Malaysia och det faktum att Ipoh inte är en turiststad.) Vi hann dessutom fira min födelsedag (på karaoke), farfars födelsedag och en julfest som hette duga. Kan meddela att det inte va en höjdare att inse att jag hade glömt ett paket durian ute som jag va tvungen att ta bort morgon efter.

Efter jul började det finnas plats för att utforska, både umgänge och platser och vi började umgås mer och mer med holländarna och tyskarna. Förutom Rowena som får stå ut med mina hundra ”hur funkar detta” gällande kultur, nation och religion hittade jag en annan tjej som fick ta frågorna om islam och vice versa. Jag hade ett bra samarbete med en tjej som bor i Mexico City gällande sociologin och hittade en tjej lokaliserad i Sverige för HRD-kursen. Det va väl nu det positiva verkligen började lysa igenom.

Å så fortsatte det tills det va dags att åka hem och ta en paus. Å det hela blev tillsnurrat igen. Hur tusan kan man förklara allt? Det tog mig ett halvår att förstå vad jag faktiskt upplever. Fördelen är ju att relationerna hemma känns som innan. Men som mina kära Dianne sa: det är två helt parallella liv, det går inte att få ihop dem till ett och samma. Går ej att kombinera. Å på tal om Dianne. Nu när jag sitter på flyget hem till Malaysia har hon precis flyttat hem till Holland, på riktigt. Så den vardag som fanns innan blir annorlunda når vi kommer ner. Nytt år, ny vardag.

Fille börjar ny klass och Klara börjar äntligen – ÄNTLIGEN – på skolan. Funkar allt bra kan de gå till halv fyra och jag kan lyckas med plugget som ett vanligt jobb, dvs endast vardagar. Ska jag sluta snusa? Börja spela tennis? Ska iaf fortsätta plugga Malay och målet är väl att göra mig förstådd i vardagen på local language innan jul.

Nu har vi en vecka innan ungarnas skola sätter igång och sen ytterligare en innan mitt plugg börjar. September kommer bli lite speciellt eftersom DD kommer vara borta rekordmycket (hemma 4 dagar, ev bara 2). Men jag är lugn. Det löser sig. Gott nytt år!

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Allt i ett. I morgon är det bara två veckor tills vi hoppar på flyget till Sverige. Förväntansfull. Två dagar till antagningsbeskedet för hösten kommer. Nervös. Vill verkligen läsa mina två första val men blir jag tvungen att välja vetefasen hur jag ska göra. Vill även komma in på mitt tredje val men är lite osäker på om jag lyckas rodda 150% fram till jul. Kanske om jag bara gör det för poängen på den kursen? Om två veckor behöver jag även säga hejdå till Dianne. Jäkligt trist rent ut sagt. Blandade känslor just nu men ingen panik. Ännu.

De sista veckorna

Det är inte bara nedräkning tills vi åker till Sverige. Det är även nedräkning tills Dianne och hennes familj åker hem till Holland. För gott. Hon är den jag tillbringat mest tid med sen vi kom (tror även hon va den första som kom till oss och sa hej/välkommen). Å när vi åker hem är det alltså även dags att säga hejdå till henne. Så de senaste veckorna har vi umgåts nästan dagligen, fikat och övningskört i Ipoh och kollat alla fantastiska fik och ställen som finns. (Som om jag skulle ha tid med det i september när skolan drar igång igen…)

Det är skumt. Jag har precis hunnit börja anpassa mig och då händer det saker igen som rör runt i grytan.

Årets julkalender

Den 1 juli idag. Den 24 flyger vi ”hem”. Som att öppna första luckan. De senaste veckorna har jag tänkt extremt mycket på vad jag har saknat med Sverige och vad jag inte kommer sakna under våra semesterveckor. Först på listan är mat och godis. På andra plats kommer trafiken. Jag får spunk. Att vara nära att bli påkörd eller köra på något här nere är extremt långt ifrån samma uttryck hemma. En gång va jag extremt nära att köra in i bilen framför mig hemma i Sverige. Extremt. Min kollega skrek, jag tokbromsade och såg bilen framför mig komma närmare och närmare och jag va beredd på smällen. Jag va lite skakig resten av dagen och jag kommer fortfarande ihåg det väldigt väl. Detta mot vardagstrafik här nere – nothing. Som en av Mickorna uttryckte det ”Jag har inte orsakat en olycka”. Att på något sätt vara inblandad i en olycka är nog mer regel än undantag (”enklare” saker som att bara få bilen repad alt en bakspegel bortkörd är inkluderad). Jag är ftf inte helt bekväm med att köra här nere, trafiken är en sak och sen är det att mitt lokalsinne ftf är extremt dåligt så kör jag fel har jag ingen aning om hur jag kommer tillbaka, eller hem. Jag har dock lärt mig att tränga mig förbi två dubbelparkerade lastbilar med 5 cm mellan lastbil och backspegel på varje sida och hur man lotsar en bil över ett 1*1 meter hål mitt i vägen. Men även om mina driving skills blir bättre och bättre är reflexerna redan relativt anpassade efter den malaysiska trafiken. Som idag när jag smet ut mot enkelriktad och höll på att få en bil i sidan. Dianne skrek och utan att ens titta tokbromsade jag. Man chansar inte. Om någon reagerar så tittar man inte för att göra en egen bedömning, man agerar direkt. Det ska bli extremt skönt att få köra bil i Halmstad igen, även om det är på fel sida.

Olika kanaler med olika syften

Jag har tänkt. Det började väl med att jag och en väninna reflekterade över skillnaden i hur en använder sig av Facebook här i Malaysia och hemma i Sverige. Jag har dessutom försökt att damma av mitt LinkedIn-konto efter första årets avklarade kurser. Bloggen har legat på is på grund av att det har känts som en upprepning av min egen Facebook. Å just det ja, sen har vi ju Instagram också…Å jag har insett att jag slentrian-använder Facebook!

Skillnaden mellan här och där gällande nyttan med FB? Du kan inte googla på något i Malaysia: öppettider, adresser, telefonnummer – inget. Alla ställen har dock (oftast) en, mer eller mindre, uppdaterad Facebooksida. (Bristen på hemsidor innebär också att visitkort används extremt flitigt). Dessutom används FB som ett helt normalt nätverk av kontakter. Man använder sig av FB-grupper och meddelande så frekvent så jag gissar att detta är anledningen till att jag fortfarande inte kan mitt Malay-mobilnummer. Å det är mycket möjligt att det beror på att jag ftf är ny här men det där ”tjuvkikandet” är inte alls lika påtagligt.

För det är ju så jag är van vid att använda mig av Facebook – för att tjuvkika. Å jag gissar att jag inte är ensam om detta? Så jag har rannsakat mig själv. Bloggen är helt öppen, det blir bra så. För de jobbkontakter jag har som jag känner mig bekväm med att kontakta sådär lite casual angående jobbsaker är LinkedIn en utmärkt plattform. För de mer vardagliga kontakter jag har och som jag faktiskt HAR någon form av kontakt med är ju Facebook en utmärkt plattform. Å handen på hjärtat, om vi springer på varandra på stan och knappt hälsar alt bara pratar lite kort och ytligt – vilket intresse finns då i de mer personliga uppdateringarna på Facebook? Å respektive till respektive handlar ju mer om en förväntad artighet är faktiskt kontakt/relation. Men här blir det klurigt, det finns ju faktiskt de som jag inte träffat på mer än tio år men som jag faktiskt har fått en förnyad kontakt med via Facebook. Å det finns ju faktiskt de respektive till respektive som jag har en väldigt bra relation till just via Facebook. Men ändå, jag hoppas detta gör att jag kommer utnyttja FB mer och utan att behöva censurera mig på samma sätt. (Inte för att jag har gjort det tidigare men ändå, intresseklubben antecknar verkligen inte ens hälften av det jag vill dela med mig av.)

Så med 32 dagar kvar tills vi sitter på planet till Sverige igen så hoppas jag att jag kan få ordning på bloggen igen!

 

60 dagar kvar!

Om två månader är vi hemma i Sverige igen. Jag längtar så extremt mycket efter detta. Extremt. Jag har ingen hemlängtan alls (fortfarande) men jag behöver träffa ”vanligt” folk, uppleva ett betydligt skönare klimat (även om det är sommar-Sverige vi pratar om), äta vanlig mat (jag är så jävla trött på räkor! Jag har sagt stopp och helt enkelt slutat äta det) och framförallt: ha lite vanlig fritid!! Bara sitta på ett fik och dricka kaffe. Utan att bli uttittad och dricka varmt och framför allt gott kaffe.

Läget?

Vi lever. Men om mindre än tre månader åker vi ”hem” på semester och då vill jag faktiskt ha något att prata om med mina vänner. Därav torkan på bloggen. Facebook avslöjar redan för mycket. Typ. Eller så har jag bara kommit ur rutinen för bloggen. Vardagen tog över. Inget spännande. Eller så bubblar jag av saker att berättar men vet inte vad som är lämpligt att skriva. Eller så har jag bara latat till mig. Välj en. De är nog ungefär lika sanna.

En vecka!

Aj aj aj va tiden går snabbt när man inte har något att göra! Vi konstaterade precis att äntligen börjar veckorna susa förbi igen och jag har hunnit beta av en rad tentor/uppgifter känns det som. Vilket innebär att jag har haft en vecka vecka till att ”nöjesläsa” på ena kursen, utan stress. DD ska dock iväg nästa vecka så det känns bara bra att ligga lite före. Har hittat en tjej att plugga ihop med på Kompetensutvecklingen också så nu har jag någon som peppar och sparkar på mig på två av mina kurser. Känns bra! Har dessutom fått tillbaka min första uppgift på Akademiskt skrivande med ett VG. Känns väldigt bra men samtidigt så är det den kursen som irriterar mig mest. Jag vill skriva som jag vill ju. Men den är väldigt nyttig för de andra kurserna så den fyller ju sin funktion.

Fille har börjat vilja åka till skolan tidigare på dagarna så han hinner leka med de andra ungarna innan skolan börjar. Det blir ganska tydligt då att det faktiskt är skola och inte förskola…

Jag och DD va ute på date igår och åt på ett fantastiskt japanskt ställe. Beställde in baconsallad, biff och lite sushi. Insåg snabbt att det inte fanns några bestick! Men jag lyckades få i mig all mat med pinnar! Stor seger! Tror inte det såg för taskigt ut heller.

Annars då? Nej, inte mycket. Mer än att det faktiskt har börjat regna dagligen igen. Väldigt skönt.

Din eller min kamp?

Ibland stöter man på dem. De som har de där tankarna och den där inställningen som skakar om ens världsbild sådär lagom mycket att man skymtar ett annat sätt att se på saker och ting. En sån som kan förmedla sina tankar så man eventuellt kan förstå trots att det är milslångt avstånd annars.

I dag kom hon fram till mig när jag pluggade bara för att säga hej och frågade om hon störde.

- Nejdå, sa jag, jag har fastnat på min hemtenta så bara slå dig ner.
- Ok, frågade hon, va handlar uppgiften om?
- Tja, sa jag, om intersektionalitet i stort och denna uppgift specifikt om ålder och genus. Jag har fastnat på olika typer av ålder. Ålder som siffra och ålder som förväntat sätt att vara sett till genus. Hur vi som kvinnor förväntas att rätta oss efter de normer som finns i samhället genom att visa en passande ålder och vara lagom vackra, lagom sexiga, framhäva rätt saker och dölja det som är mindre smickrande, vara lagom självständiga, lagom…

Hon avbröt mig med ett snett leende och frågade vilket samhälle vi pratar om – ”yours or mine?” Jag tittade på henne, hon tittade på mig och sen skrattade vi högt. ”Mine… I guess…” Vi satt på var sin sida av det lilla bordet. Jag, med kritvit hud i litet svart linne, och hon, med mörk hud och iklädd hijab.

Jag hann inte skriva klart min uppgift och hon hann inte åka och handla mat. Men vi hann diskutera klass, kön, religion, ras, sexualitet, jämställdhet, håriga armhålor och kroppslukt, att amma offentligt och amma andras barn, att vara annorlunda och bejaka olikheter och inte sträva efter total likhet.

Jag måste smälta detta lite för som denna kloka människa sa: ok, det där är din kamp, inte min – och sen levererade hon det där klockrena argumentet som varken vita kränkta män eller rabiesfeminister kan säga något om.

I morgon ska jag fortsätta med min fjuttiga hemtenta om intersektionalitet och genus. Känns som platt fall.

Tröstäta och dialekter

Grannen påpekade i förrgår att jag och DD inte har den svenska melodin i språket när vi pratar engelska. Det är nog det som är det mest tydliga när det kommer till olika dialekter här nere, melodin från andra språk och givetvis uttal. Satt och lyssnade på radion idag när jag lämnat Felix och de bad lyssnarna att ringa in och berätta hur och vad de gör för att hålla sig positiva (på tal om det saknade flygplanet.) En tjej (kines-malaj) ringde in.

Programledare: Oh hello! So tell us, what do you do to keep positive?

Tjej: I have a greatfull jar.

…tystnad…

Programledare (något skeptiskt och försiktigt): Ok… Could you tell me what a great food jar is and how it works?

Varav den andra programledaren knäcker sig och tjejen förklarar.

Aj aj aj va roligt! Nej, hon tröståt inte från en enorm matburk! Hon skrev ner de små sakerna att vara tacksam för och la i en burk. Till programledarens försvar så hörde jag också ”great food jar”. Pga dialekt/melodi i språket.