En annan typ av körsång

Mitt huvud håller på att explodera. Jag har läst 140 sidor utan att förstå mer än de inledande sidorna. Jag har bytt till ”Övervakning och straff” vilken är galet (ha ha!) intressant samtidigt som jag nu på allvar är extremt nervös inför valet. Uppriktigt och ärligt skitnervös. Pga av en massa olika anledningar som dessutom är relativt motstridiga. Även om vi inte för tillfället bor i Sverige så detta val väldigt personligt, återigen på flera plan, och avgörande. På något sätt sitter allt det nya som letat sig in i huvudet på mig genom sociologin och ställer till det för mig också. Individen för/mot samhället och/eller samhället för/mot individen. Men. Skitnervös. Det blir valvaka och upp mitt i natten. Som tur är är ungarna lediga på måndag och Rowena jobbar så jag kan sova/sörja eller fira på måndag.

Å utan att egentligen kunna koppla detta till gårdagen så gnager det ändå lite. Vi firade Karins 40årsdag i går. Vi va ute och åt och letade sen upp en bar med öppen karaoke. Ett gäng bord med lappar där man skriver önskade låtar och sen går mikrofonerna runt mellan borden. Vi satt fem personer vid ett bord och drack öl. Bakom oss satt ett gäng på minst tio personer och drack öl. Micken kom till vårt bord och två personer sjöng i micken och de andra sjöng minst lika högt vid sidan av att vi skrattade åt/med varandra. Micken gick vidare till bordet bakom och en kille tog micken och sjöng. De andra fortsatte att prata med varandra och killen som sjöng stod utanför gruppen och körde sitt race, alltid en lugn och lidelsefull låt. Så extremt olika.

Vi blev även flitigt uppvaktade vid bordet. Mängder av killar kom fram och bjöd på öl, frågade vad vi hette och vart vi kom ifrån, vad vi jobbade med och önskade oss varmt välkomna till Malaysia, skakade hand och gav oss kramar. Precis innan ena killen skulle gå kom han fram till mig för att försäkra sig om att han kom ihåg rätt: vem som va Daniel och vem som va Rudie. Sen frågade han mig vem jag. Uppvaktningen handlade om männen, från männen. Jag och Karin va totalt osynliga.

Jag ska återgå till kroppslig vs själslig bestraffning. Å koppla detta till valet. Vad gör egentligen mest ont? Å vad gör mest nytta?

När Fan blir gammal

Leave a comment

Ja, då börjar han spela tennis. Jag hade min första tennislektion i torsdags. Trodde på allvar att jag inte skulle behöva ta ut mig så mycket utan mest stå still och träna teknik. Numera vet jag att svett i ögonen svider. Vi spelade en och en halv timme och jag va totalt slut efteråt, men väldigt positiv. Första gången i mitt liv, på allvar, som jag uppskattade att röra på mig. Så jävla roligt! Lite träningsvärk baksidan av lår, rygg och armar men så länge jag slipper träningverk i framsida lår är jag mer än nöjd. Efter tennis va det Malay-lektion och det börjar lossna lite, lite nu. Ska låta det gå en månad och se hur jag ska få ihop allt, hade varit skönt om ungarna inte hade behövt gå längre på skolan. Det kan gå. 

Söndagar alltså

Leave a comment

De är aldrig roliga. DD vaknar tidigt för tennis, och golf sen vi kom tillbaka. Jag och ungarna hänger i soffan och försöker få tiden att gå. Å sen orkar vi inte hitta på något för vi har blivit ett med latheten. Om DD tar med ungarna upp och badar så ska jag iaf ta och kika igenom några föreläsningar på sociologin. Å kanske plocka ihop lite i huset. Å fortsätta att vänta på måndagen.

Då är vi tre studenter i familjen!

Ok. Kommer ni ihåg den här perioden förra året? I dag va det i alla fall dags för Klaras absolut första skoldag och Filles första i ny klass. Jag har sovit gott i natt och ungarna likaså. Inga känslostormar på morgonen utan de bytte glatt om till skolkläder (Klara fick ha vanliga kläder) och så bad hon Rowena fixa flätor på henne. De hoppade in i bilen och så bar det iväg till skolan. De börjar redan kl 8 detta året så det va bilkaos men de höll god min i baksätet. Fille förklarade för Klara hur det skulle funka: fredagarna är bäst för då slutar man tidigt, hon måste kunna ABC-sången och när de andra barnen bråkar med henne när de har ätit får hon komma och hämta honom. Jajemän, inga problem, det va hon med på.

Vi kom fram och de hoppade glatt ut ur bilen. Fille träffade en av hans gamla lärare och gjorde high-five och gav henne en kram och berättade lite om sommaren. Sen gick vi och lämnade Klara. Hon stod och hoppade jämfota utanför klassrummet av glädje när jag visade henne var hon skulle ställa väskan och skorna. Sen sprang hon in, kramade Ms Sara och sa hejdå till mig med ett stort leende.

Jag och Fille letade upp hans klassrum och möttes av Ms Leong. Vi blev så glada att vi gjorde high-five (jag och Fille givetvis). Sen gick han in och sa hejdå och jag körde hem.

Kom och hämtade kl ett och möttes av två blonda barn som höll varandra i handen och skrattade. Klara berättade att hon hade sjungit i skolan! Å ritat en hand. Fille hade lyssat på en saga om en bad guy som va lite svår. Lämnade en försenad sommarpresent till Filles lärare och presenterade mig för Filles nya lärare som sa att han va väldigt trevlig och humoristisk. Lärarna bakom mig skrattade och frågade om det va tatueringar jag hade på benen. Jajamän sa Fille och visade vilken som va hans och vilken som va Klaras. ”Crazy mum” sa lärarna och sen skrattade de ännu mer. Sen åkte vi hem.

Detta är sanning. Klara hade inte ens gnälligt på skolan sa hon.

Min filofax börjar dock redan bli ganska så full. En av kurserna (HRD) kom upp idag och jag väntar på att kunna regga mig på sociologin och se hur schemat där ser ut i höst. Jag har malay-lektioner på torsdagar med grannen (frun) och sen va grannen (mannen) på mig i morse och sa att nästa vecka ska jag tydligen börja spela tennis två dagar i veckan. Planen blir väl att sätta ungarna på ”fritids” om en månad så jag hinner plugga vad jag ska på vardagarna. Men nu är vi igång igen! Hej underbara vardag!

Redo för skolan

På tisdag börjar båda ungarna skolan. Klaras uniform ligger redo (det va omlott-byxkjol till henne) och Filles böcker är klara. Nästa måndag börjar mina kurser! Böckerna är på plats, i perfekt ämnesordning och jag är galet peppad! Det är skönt att vara hemma och vardagen är efterlängtad.

Bilar och snusbrist

Min bilnyckel har strulat. Kan inte öppna bilen med ett knapptryck och om jag öppnar old school så går larmet igång. Å jag hittar ingenstans att sätta nyckeln i bilen! Igår lyckades grannen låsa upp bilen åt mig och jag kom både till skolan och hem igen. Idag när jag skulle handla mat fick jag inte upp bilen igen. Trodde jag lämnade ett batteri till nyckeln i bilen igår så det va bara att dra igång larmet igen och hoppa in. Å jag hittade ett litet fack i ”mellanhandskfacket” men en blinkande lampa i perfekt storlek gör nyckeln! Larmet slutade och jag kunde starta bilen! Det funkar men är lite opraktiskt att jag måste dra igång larmet varje gång jag ska in i bilen…

När jag så äntligen kom iväg insåg jag att jag glömt snusdosan hemma! Tre timmar iväg och första körningen till stan efter sommaren… Jag har haft bättre dagar.

Årskrönika i augusti

En årskrönika i sammanfattad form har återgetts flera gånger muntligt de senaste veckorna men nu är det dags för extended version. Utan att bläddra i arkivet. Som jag kommer ihåg det nu.

Första månaden är den som jag kommer i håg mest. Relativt tomt hus, vi sov på en madrass på golvet och det vi hade med oss hemifrån var det som fick plats i våra resväskor. Jag gillar inte värmen och jag och barnen hade jetlag i nästan två veckor. Instängda i huset pga värme och vänstertrafik.

Fille började skolan och då startade ytterligare två veckors prövning. Han pratade ingen engelska och nej, ingen inskolning. Gråt och tandagnisslan för både honom och mig.

Mitt plugg började inte heller förrens i september så första månaden bestod mest av tristess, skolpanik och instängdhet.

Någonstans under denna perioden fick jag någon form av akut panik/missnöje med allt. Konstigt. Skällde och grät och gick rakt ut från huset bara för att inse att jag inte riktigt kunde komma någonstans. Stod där och funderade på vad jag skulle göra när grannarna kom förbi. Fick snabbt samla mig och kallprata lite och då slog det mig att jag är ju inte så ensam. Det finns ju grannar i Malaysia också.

Efter denna perioden, och när vår container äntligen kom, började det kännas mer tryggt. Språket blev lättare, både att prata Malay-engelska och förstå. Man vande sig vid blickarna vart man än går. Fille började trivas i skolan och Klara och Rowena kom bra överens hemma. Jag insåg också att jag är ju inte ens ensam hemma på dagarna, eller dygnet runt när DD är iväg, och vi införde Cozy Fridays. Dvs godis till ungarna och vin till mig, DD och Rowena. Jag började få in rutiner på plugget; förmiddagar på klubben, kvällarna hemma och hela lördagarna. DD införde adventure Saturdays med ungarna och Rowena.

I slutet av november kom våra föräldrar ner. Fantastiskt roligt att ses igen och det underlättade nog en del för alla att de fick se skolan, affären, vardagen och ”vårt” fantastiska Pangkor Island. (Det va dock lite för tidigt de kom ner eftersom vi (iaf jag) fortfarande inte va ”hemma” i Malaysia och det faktum att Ipoh inte är en turiststad.) Vi hann dessutom fira min födelsedag (på karaoke), farfars födelsedag och en julfest som hette duga. Kan meddela att det inte va en höjdare att inse att jag hade glömt ett paket durian ute som jag va tvungen att ta bort morgon efter.

Efter jul började det finnas plats för att utforska, både umgänge och platser och vi började umgås mer och mer med holländarna och tyskarna. Förutom Rowena som får stå ut med mina hundra ”hur funkar detta” gällande kultur, nation och religion hittade jag en annan tjej som fick ta frågorna om islam och vice versa. Jag hade ett bra samarbete med en tjej som bor i Mexico City gällande sociologin och hittade en tjej lokaliserad i Sverige för HRD-kursen. Det va väl nu det positiva verkligen började lysa igenom.

Å så fortsatte det tills det va dags att åka hem och ta en paus. Å det hela blev tillsnurrat igen. Hur tusan kan man förklara allt? Det tog mig ett halvår att förstå vad jag faktiskt upplever. Fördelen är ju att relationerna hemma känns som innan. Men som mina kära Dianne sa: det är två helt parallella liv, det går inte att få ihop dem till ett och samma. Går ej att kombinera. Å på tal om Dianne. Nu när jag sitter på flyget hem till Malaysia har hon precis flyttat hem till Holland, på riktigt. Så den vardag som fanns innan blir annorlunda når vi kommer ner. Nytt år, ny vardag.

Fille börjar ny klass och Klara börjar äntligen – ÄNTLIGEN – på skolan. Funkar allt bra kan de gå till halv fyra och jag kan lyckas med plugget som ett vanligt jobb, dvs endast vardagar. Ska jag sluta snusa? Börja spela tennis? Ska iaf fortsätta plugga Malay och målet är väl att göra mig förstådd i vardagen på local language innan jul.

Nu har vi en vecka innan ungarnas skola sätter igång och sen ytterligare en innan mitt plugg börjar. September kommer bli lite speciellt eftersom DD kommer vara borta rekordmycket (hemma 4 dagar, ev bara 2). Men jag är lugn. Det löser sig. Gott nytt år!

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Allt i ett. I morgon är det bara två veckor tills vi hoppar på flyget till Sverige. Förväntansfull. Två dagar till antagningsbeskedet för hösten kommer. Nervös. Vill verkligen läsa mina två första val men blir jag tvungen att välja vetefasen hur jag ska göra. Vill även komma in på mitt tredje val men är lite osäker på om jag lyckas rodda 150% fram till jul. Kanske om jag bara gör det för poängen på den kursen? Om två veckor behöver jag även säga hejdå till Dianne. Jäkligt trist rent ut sagt. Blandade känslor just nu men ingen panik. Ännu.

De sista veckorna

Det är inte bara nedräkning tills vi åker till Sverige. Det är även nedräkning tills Dianne och hennes familj åker hem till Holland. För gott. Hon är den jag tillbringat mest tid med sen vi kom (tror även hon va den första som kom till oss och sa hej/välkommen). Å när vi åker hem är det alltså även dags att säga hejdå till henne. Så de senaste veckorna har vi umgåts nästan dagligen, fikat och övningskört i Ipoh och kollat alla fantastiska fik och ställen som finns. (Som om jag skulle ha tid med det i september när skolan drar igång igen…)

Det är skumt. Jag har precis hunnit börja anpassa mig och då händer det saker igen som rör runt i grytan.

Årets julkalender

Den 1 juli idag. Den 24 flyger vi ”hem”. Som att öppna första luckan. De senaste veckorna har jag tänkt extremt mycket på vad jag har saknat med Sverige och vad jag inte kommer sakna under våra semesterveckor. Först på listan är mat och godis. På andra plats kommer trafiken. Jag får spunk. Att vara nära att bli påkörd eller köra på något här nere är extremt långt ifrån samma uttryck hemma. En gång va jag extremt nära att köra in i bilen framför mig hemma i Sverige. Extremt. Min kollega skrek, jag tokbromsade och såg bilen framför mig komma närmare och närmare och jag va beredd på smällen. Jag va lite skakig resten av dagen och jag kommer fortfarande ihåg det väldigt väl. Detta mot vardagstrafik här nere – nothing. Som en av Mickorna uttryckte det ”Jag har inte orsakat en olycka”. Att på något sätt vara inblandad i en olycka är nog mer regel än undantag (”enklare” saker som att bara få bilen repad alt en bakspegel bortkörd är inkluderad). Jag är ftf inte helt bekväm med att köra här nere, trafiken är en sak och sen är det att mitt lokalsinne ftf är extremt dåligt så kör jag fel har jag ingen aning om hur jag kommer tillbaka, eller hem. Jag har dock lärt mig att tränga mig förbi två dubbelparkerade lastbilar med 5 cm mellan lastbil och backspegel på varje sida och hur man lotsar en bil över ett 1*1 meter hål mitt i vägen. Men även om mina driving skills blir bättre och bättre är reflexerna redan relativt anpassade efter den malaysiska trafiken. Som idag när jag smet ut mot enkelriktad och höll på att få en bil i sidan. Dianne skrek och utan att ens titta tokbromsade jag. Man chansar inte. Om någon reagerar så tittar man inte för att göra en egen bedömning, man agerar direkt. Det ska bli extremt skönt att få köra bil i Halmstad igen, även om det är på fel sida.