Söndagar alltså

Leave a comment

De är aldrig roliga. DD vaknar tidigt för tennis, och golf sen vi kom tillbaka. Jag och ungarna hänger i soffan och försöker få tiden att gå. Å sen orkar vi inte hitta på något för vi har blivit ett med latheten. Om DD tar med ungarna upp och badar så ska jag iaf ta och kika igenom några föreläsningar på sociologin. Å kanske plocka ihop lite i huset. Å fortsätta att vänta på måndagen.

Då är vi tre studenter i familjen!

Ok. Kommer ni ihåg den här perioden förra året? I dag va det i alla fall dags för Klaras absolut första skoldag och Filles första i ny klass. Jag har sovit gott i natt och ungarna likaså. Inga känslostormar på morgonen utan de bytte glatt om till skolkläder (Klara fick ha vanliga kläder) och så bad hon Rowena fixa flätor på henne. De hoppade in i bilen och så bar det iväg till skolan. De börjar redan kl 8 detta året så det va bilkaos men de höll god min i baksätet. Fille förklarade för Klara hur det skulle funka: fredagarna är bäst för då slutar man tidigt, hon måste kunna ABC-sången och när de andra barnen bråkar med henne när de har ätit får hon komma och hämta honom. Jajemän, inga problem, det va hon med på.

Vi kom fram och de hoppade glatt ut ur bilen. Fille träffade en av hans gamla lärare och gjorde high-five och gav henne en kram och berättade lite om sommaren. Sen gick vi och lämnade Klara. Hon stod och hoppade jämfota utanför klassrummet av glädje när jag visade henne var hon skulle ställa väskan och skorna. Sen sprang hon in, kramade Ms Sara och sa hejdå till mig med ett stort leende.

Jag och Fille letade upp hans klassrum och möttes av Ms Leong. Vi blev så glada att vi gjorde high-five (jag och Fille givetvis). Sen gick han in och sa hejdå och jag körde hem.

Kom och hämtade kl ett och möttes av två blonda barn som höll varandra i handen och skrattade. Klara berättade att hon hade sjungit i skolan! Å ritat en hand. Fille hade lyssat på en saga om en bad guy som va lite svår. Lämnade en försenad sommarpresent till Filles lärare och presenterade mig för Filles nya lärare som sa att han va väldigt trevlig och humoristisk. Lärarna bakom mig skrattade och frågade om det va tatueringar jag hade på benen. Jajamän sa Fille och visade vilken som va hans och vilken som va Klaras. ”Crazy mum” sa lärarna och sen skrattade de ännu mer. Sen åkte vi hem.

Detta är sanning. Klara hade inte ens gnälligt på skolan sa hon.

Min filofax börjar dock redan bli ganska så full. En av kurserna (HRD) kom upp idag och jag väntar på att kunna regga mig på sociologin och se hur schemat där ser ut i höst. Jag har malay-lektioner på torsdagar med grannen (frun) och sen va grannen (mannen) på mig i morse och sa att nästa vecka ska jag tydligen börja spela tennis två dagar i veckan. Planen blir väl att sätta ungarna på ”fritids” om en månad så jag hinner plugga vad jag ska på vardagarna. Men nu är vi igång igen! Hej underbara vardag!

Redo för skolan

På tisdag börjar båda ungarna skolan. Klaras uniform ligger redo (det va omlott-byxkjol till henne) och Filles böcker är klara. Nästa måndag börjar mina kurser! Böckerna är på plats, i perfekt ämnesordning och jag är galet peppad! Det är skönt att vara hemma och vardagen är efterlängtad.

Bilar och snusbrist

Min bilnyckel har strulat. Kan inte öppna bilen med ett knapptryck och om jag öppnar old school så går larmet igång. Å jag hittar ingenstans att sätta nyckeln i bilen! Igår lyckades grannen låsa upp bilen åt mig och jag kom både till skolan och hem igen. Idag när jag skulle handla mat fick jag inte upp bilen igen. Trodde jag lämnade ett batteri till nyckeln i bilen igår så det va bara att dra igång larmet igen och hoppa in. Å jag hittade ett litet fack i ”mellanhandskfacket” men en blinkande lampa i perfekt storlek gör nyckeln! Larmet slutade och jag kunde starta bilen! Det funkar men är lite opraktiskt att jag måste dra igång larmet varje gång jag ska in i bilen…

När jag så äntligen kom iväg insåg jag att jag glömt snusdosan hemma! Tre timmar iväg och första körningen till stan efter sommaren… Jag har haft bättre dagar.

Årskrönika i augusti

En årskrönika i sammanfattad form har återgetts flera gånger muntligt de senaste veckorna men nu är det dags för extended version. Utan att bläddra i arkivet. Som jag kommer ihåg det nu.

Första månaden är den som jag kommer i håg mest. Relativt tomt hus, vi sov på en madrass på golvet och det vi hade med oss hemifrån var det som fick plats i våra resväskor. Jag gillar inte värmen och jag och barnen hade jetlag i nästan två veckor. Instängda i huset pga värme och vänstertrafik.

Fille började skolan och då startade ytterligare två veckors prövning. Han pratade ingen engelska och nej, ingen inskolning. Gråt och tandagnisslan för både honom och mig.

Mitt plugg började inte heller förrens i september så första månaden bestod mest av tristess, skolpanik och instängdhet.

Någonstans under denna perioden fick jag någon form av akut panik/missnöje med allt. Konstigt. Skällde och grät och gick rakt ut från huset bara för att inse att jag inte riktigt kunde komma någonstans. Stod där och funderade på vad jag skulle göra när grannarna kom förbi. Fick snabbt samla mig och kallprata lite och då slog det mig att jag är ju inte så ensam. Det finns ju grannar i Malaysia också.

Efter denna perioden, och när vår container äntligen kom, började det kännas mer tryggt. Språket blev lättare, både att prata Malay-engelska och förstå. Man vande sig vid blickarna vart man än går. Fille började trivas i skolan och Klara och Rowena kom bra överens hemma. Jag insåg också att jag är ju inte ens ensam hemma på dagarna, eller dygnet runt när DD är iväg, och vi införde Cozy Fridays. Dvs godis till ungarna och vin till mig, DD och Rowena. Jag började få in rutiner på plugget; förmiddagar på klubben, kvällarna hemma och hela lördagarna. DD införde adventure Saturdays med ungarna och Rowena.

I slutet av november kom våra föräldrar ner. Fantastiskt roligt att ses igen och det underlättade nog en del för alla att de fick se skolan, affären, vardagen och ”vårt” fantastiska Pangkor Island. (Det va dock lite för tidigt de kom ner eftersom vi (iaf jag) fortfarande inte va ”hemma” i Malaysia och det faktum att Ipoh inte är en turiststad.) Vi hann dessutom fira min födelsedag (på karaoke), farfars födelsedag och en julfest som hette duga. Kan meddela att det inte va en höjdare att inse att jag hade glömt ett paket durian ute som jag va tvungen att ta bort morgon efter.

Efter jul började det finnas plats för att utforska, både umgänge och platser och vi började umgås mer och mer med holländarna och tyskarna. Förutom Rowena som får stå ut med mina hundra ”hur funkar detta” gällande kultur, nation och religion hittade jag en annan tjej som fick ta frågorna om islam och vice versa. Jag hade ett bra samarbete med en tjej som bor i Mexico City gällande sociologin och hittade en tjej lokaliserad i Sverige för HRD-kursen. Det va väl nu det positiva verkligen började lysa igenom.

Å så fortsatte det tills det va dags att åka hem och ta en paus. Å det hela blev tillsnurrat igen. Hur tusan kan man förklara allt? Det tog mig ett halvår att förstå vad jag faktiskt upplever. Fördelen är ju att relationerna hemma känns som innan. Men som mina kära Dianne sa: det är två helt parallella liv, det går inte att få ihop dem till ett och samma. Går ej att kombinera. Å på tal om Dianne. Nu när jag sitter på flyget hem till Malaysia har hon precis flyttat hem till Holland, på riktigt. Så den vardag som fanns innan blir annorlunda når vi kommer ner. Nytt år, ny vardag.

Fille börjar ny klass och Klara börjar äntligen – ÄNTLIGEN – på skolan. Funkar allt bra kan de gå till halv fyra och jag kan lyckas med plugget som ett vanligt jobb, dvs endast vardagar. Ska jag sluta snusa? Börja spela tennis? Ska iaf fortsätta plugga Malay och målet är väl att göra mig förstådd i vardagen på local language innan jul.

Nu har vi en vecka innan ungarnas skola sätter igång och sen ytterligare en innan mitt plugg börjar. September kommer bli lite speciellt eftersom DD kommer vara borta rekordmycket (hemma 4 dagar, ev bara 2). Men jag är lugn. Det löser sig. Gott nytt år!

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Allt i ett. I morgon är det bara två veckor tills vi hoppar på flyget till Sverige. Förväntansfull. Två dagar till antagningsbeskedet för hösten kommer. Nervös. Vill verkligen läsa mina två första val men blir jag tvungen att välja vetefasen hur jag ska göra. Vill även komma in på mitt tredje val men är lite osäker på om jag lyckas rodda 150% fram till jul. Kanske om jag bara gör det för poängen på den kursen? Om två veckor behöver jag även säga hejdå till Dianne. Jäkligt trist rent ut sagt. Blandade känslor just nu men ingen panik. Ännu.

De sista veckorna

Det är inte bara nedräkning tills vi åker till Sverige. Det är även nedräkning tills Dianne och hennes familj åker hem till Holland. För gott. Hon är den jag tillbringat mest tid med sen vi kom (tror även hon va den första som kom till oss och sa hej/välkommen). Å när vi åker hem är det alltså även dags att säga hejdå till henne. Så de senaste veckorna har vi umgåts nästan dagligen, fikat och övningskört i Ipoh och kollat alla fantastiska fik och ställen som finns. (Som om jag skulle ha tid med det i september när skolan drar igång igen…)

Det är skumt. Jag har precis hunnit börja anpassa mig och då händer det saker igen som rör runt i grytan.

Årets julkalender

Den 1 juli idag. Den 24 flyger vi ”hem”. Som att öppna första luckan. De senaste veckorna har jag tänkt extremt mycket på vad jag har saknat med Sverige och vad jag inte kommer sakna under våra semesterveckor. Först på listan är mat och godis. På andra plats kommer trafiken. Jag får spunk. Att vara nära att bli påkörd eller köra på något här nere är extremt långt ifrån samma uttryck hemma. En gång va jag extremt nära att köra in i bilen framför mig hemma i Sverige. Extremt. Min kollega skrek, jag tokbromsade och såg bilen framför mig komma närmare och närmare och jag va beredd på smällen. Jag va lite skakig resten av dagen och jag kommer fortfarande ihåg det väldigt väl. Detta mot vardagstrafik här nere – nothing. Som en av Mickorna uttryckte det ”Jag har inte orsakat en olycka”. Att på något sätt vara inblandad i en olycka är nog mer regel än undantag (”enklare” saker som att bara få bilen repad alt en bakspegel bortkörd är inkluderad). Jag är ftf inte helt bekväm med att köra här nere, trafiken är en sak och sen är det att mitt lokalsinne ftf är extremt dåligt så kör jag fel har jag ingen aning om hur jag kommer tillbaka, eller hem. Jag har dock lärt mig att tränga mig förbi två dubbelparkerade lastbilar med 5 cm mellan lastbil och backspegel på varje sida och hur man lotsar en bil över ett 1*1 meter hål mitt i vägen. Men även om mina driving skills blir bättre och bättre är reflexerna redan relativt anpassade efter den malaysiska trafiken. Som idag när jag smet ut mot enkelriktad och höll på att få en bil i sidan. Dianne skrek och utan att ens titta tokbromsade jag. Man chansar inte. Om någon reagerar så tittar man inte för att göra en egen bedömning, man agerar direkt. Det ska bli extremt skönt att få köra bil i Halmstad igen, även om det är på fel sida.

Olika kanaler med olika syften

Jag har tänkt. Det började väl med att jag och en väninna reflekterade över skillnaden i hur en använder sig av Facebook här i Malaysia och hemma i Sverige. Jag har dessutom försökt att damma av mitt LinkedIn-konto efter första årets avklarade kurser. Bloggen har legat på is på grund av att det har känts som en upprepning av min egen Facebook. Å just det ja, sen har vi ju Instagram också…Å jag har insett att jag slentrian-använder Facebook!

Skillnaden mellan här och där gällande nyttan med FB? Du kan inte googla på något i Malaysia: öppettider, adresser, telefonnummer – inget. Alla ställen har dock (oftast) en, mer eller mindre, uppdaterad Facebooksida. (Bristen på hemsidor innebär också att visitkort används extremt flitigt). Dessutom används FB som ett helt normalt nätverk av kontakter. Man använder sig av FB-grupper och meddelande så frekvent så jag gissar att detta är anledningen till att jag fortfarande inte kan mitt Malay-mobilnummer. Å det är mycket möjligt att det beror på att jag ftf är ny här men det där ”tjuvkikandet” är inte alls lika påtagligt.

För det är ju så jag är van vid att använda mig av Facebook – för att tjuvkika. Å jag gissar att jag inte är ensam om detta? Så jag har rannsakat mig själv. Bloggen är helt öppen, det blir bra så. För de jobbkontakter jag har som jag känner mig bekväm med att kontakta sådär lite casual angående jobbsaker är LinkedIn en utmärkt plattform. För de mer vardagliga kontakter jag har och som jag faktiskt HAR någon form av kontakt med är ju Facebook en utmärkt plattform. Å handen på hjärtat, om vi springer på varandra på stan och knappt hälsar alt bara pratar lite kort och ytligt – vilket intresse finns då i de mer personliga uppdateringarna på Facebook? Å respektive till respektive handlar ju mer om en förväntad artighet är faktiskt kontakt/relation. Men här blir det klurigt, det finns ju faktiskt de som jag inte träffat på mer än tio år men som jag faktiskt har fått en förnyad kontakt med via Facebook. Å det finns ju faktiskt de respektive till respektive som jag har en väldigt bra relation till just via Facebook. Men ändå, jag hoppas detta gör att jag kommer utnyttja FB mer och utan att behöva censurera mig på samma sätt. (Inte för att jag har gjort det tidigare men ändå, intresseklubben antecknar verkligen inte ens hälften av det jag vill dela med mig av.)

Så med 32 dagar kvar tills vi sitter på planet till Sverige igen så hoppas jag att jag kan få ordning på bloggen igen!

 

60 dagar kvar!

Om två månader är vi hemma i Sverige igen. Jag längtar så extremt mycket efter detta. Extremt. Jag har ingen hemlängtan alls (fortfarande) men jag behöver träffa ”vanligt” folk, uppleva ett betydligt skönare klimat (även om det är sommar-Sverige vi pratar om), äta vanlig mat (jag är så jävla trött på räkor! Jag har sagt stopp och helt enkelt slutat äta det) och framförallt: ha lite vanlig fritid!! Bara sitta på ett fik och dricka kaffe. Utan att bli uttittad och dricka varmt och framför allt gott kaffe.