Sen sist då?

Jodå, Fille har fått sin första rättstavningsläxa. Han ska skriva big, can, and, dad, the och you. Han är sur som ett bi. Blir ännu surare när jag ger upp och säger att vi får göra det i morgon istället. Så vi börjar om med ytterligare mer skrik och gråt. Han fuskar på sin läsläxa också, men han gör det med finess iaf. Han blev star of the week förra veckan och Klara lyckades kamma hem samma pris i hennes klass. Fille fick det för att han alltid gör sitt bästa och för att han (hör och häpna) gör sin läsläxa så bra hemma. Klaras motivering va (enligt henne själv) att hon alltid städar!! Vet inte vad jag ska tro faktiskt..

Jag surade dessutom ut på mitt plugg och satte mig och skrev ihop de sista två examinationerna denna helgen. En utbildningsplan enligt konsten alla regler där jag dock va tvungen att bryta mot antal ord med +300 för att det inte skulle bli kattskit av det. Jag har verkligen ingen aning om hur jag skulle kunna bli mer precis, ska bli spännande att få den bedömningen. I sociologin fick det bli en analys av Big Brother sett från Foucault och radikalfeminism. Men jag lyckade i alla fall, med mer än en vecka till godo, trots att det har varit skollov och DD hade besök!

Jag är lite splittrad till att läsa på distans. Det är extremt smidigt eftersom jag inte har några andra tider att passa än just deadlines för examinationer/diskussionsuppgifter. Risken å andra sidan är väl att man skjuter upp det i sista stund men på något sätt har jag alltid lyckats att ligga i fas/lite tidigt. Jag funkar ju inte riktigt så när jag jobbar intressant nog… Jag gissar att det beror på att jag hela tiden måste planera in ungarnas lov (noll pluggande om jag inte lämnar ungarna med Rowena och det vill jag liksom inte…), DDs resdagar/veckor och alla eventuella sjukdomar som kan dyka upp och förstöra i sista minuten. Nackdelen är ju att det blir så satans ensamt! Jag vill bolla och diskutera! Tidskillnaden till SV ställer ju till det lite där men det handlar nog mer om att hitta någon som tänker på liknande sätt/har samma prio när det kommer till plugget. SOM TUR ÄR så kom jag i kontakt med en tjej som sitter i Mexico City och pluggar i första delkursen i Sociologi A och nu är vi inne på B-kursen båda två. Vi har ju 13 timmars tidskillnad men det funkar så jävla bra! Tjejen jag bollade med i HRD jobbar heltid nu också så hon har släntat efter lite förståligt nog, så på den kursen är jag ”själv” nu. Lite (mycket) ironiskt att det är noll aktivitet på de som läser den kursen när mer än hälften av böckerna betonar sociala arbetsformer för lärande… Men jag är inte bitter! Kommer dock stå i stor tacksamhetsskuld till min gamla medarbetare hemma i SV som rycker in och skakar om när jag behöver det.

Ordning i vardagen

Det tog ca två månader att få igång vardagsrutinerna igen efter sommaren. DD har haft besök, Klara har varit sjuk och skolan har haft lov (vilket sker i genomsnitt en gång i månaden – våga klaga på planeringsdagar hemma i SV!). Men nu sitter rutinerna igen. Tennis två dagar i veckan (jo, det är sant! Jag har inte gett upp!) handla mat är ett måste två dagar i veckan (en gång i veckan blev bara kaos) plugga två hela förmiddagar och sen har jag vikt helgerna för plugg fram till jul (funkar inte annars, låg för mycket efter och DD är på resande fot ganska mycket). Så Rowena åker på äventyrslördagar igen!

I helgen skrev jag ”klart” bokredovisningen om sociologins moderna klassiker (jag måste korta ner den med 500 ord). Det har känts som en magsjuka – oförutsägbar, omöjlig och utmattande, så det känns galet skönt att den i alla fall är för lång. Ska skriva klart en utbildningsplanering i helgen och sen ett PM om makt och normer. Sen börjar nästa kurs och så kommer det snurra fram till jul. Jag pendlar mellan att vara ensamma mamman och inlåst student på helgerna. Har äntligen bestämt mig för en bonuskurs till VT och har jag tur blir det en kurs som jag kan bygga min uppsats kring. Har jag ”otur” blir det en kurs som kan vara extremt nyttig den dag jag börjar jobba igen.

Å jag har äntligen fått upp ögonen för Pinterest!! En gudagåva för oss som älskar modeller, mindmaps och att bildgoogla.

Klara har blivit vuxen och båda två kan räkna till tio på svenska, engelska, malaj och mandarin. Jag kan i alla fall stava till periferi och redogöra för grundläggande Foucault, Bourdieu, Sydteori och feministisk teori (förutom denna hemska cyborg…)

En annan typ av körsång

Mitt huvud håller på att explodera. Jag har läst 140 sidor utan att förstå mer än de inledande sidorna. Jag har bytt till ”Övervakning och straff” vilken är galet (ha ha!) intressant samtidigt som jag nu på allvar är extremt nervös inför valet. Uppriktigt och ärligt skitnervös. Pga av en massa olika anledningar som dessutom är relativt motstridiga. Även om vi inte för tillfället bor i Sverige så detta val väldigt personligt, återigen på flera plan, och avgörande. På något sätt sitter allt det nya som letat sig in i huvudet på mig genom sociologin och ställer till det för mig också. Individen för/mot samhället och/eller samhället för/mot individen. Men. Skitnervös. Det blir valvaka och upp mitt i natten. Som tur är är ungarna lediga på måndag och Rowena jobbar så jag kan sova/sörja eller fira på måndag.

Å utan att egentligen kunna koppla detta till gårdagen så gnager det ändå lite. Vi firade Karins 40årsdag i går. Vi va ute och åt och letade sen upp en bar med öppen karaoke. Ett gäng bord med lappar där man skriver önskade låtar och sen går mikrofonerna runt mellan borden. Vi satt fem personer vid ett bord och drack öl. Bakom oss satt ett gäng på minst tio personer och drack öl. Micken kom till vårt bord och två personer sjöng i micken och de andra sjöng minst lika högt vid sidan av att vi skrattade åt/med varandra. Micken gick vidare till bordet bakom och en kille tog micken och sjöng. De andra fortsatte att prata med varandra och killen som sjöng stod utanför gruppen och körde sitt race, alltid en lugn och lidelsefull låt. Så extremt olika.

Vi blev även flitigt uppvaktade vid bordet. Mängder av killar kom fram och bjöd på öl, frågade vad vi hette och vart vi kom ifrån, vad vi jobbade med och önskade oss varmt välkomna till Malaysia, skakade hand och gav oss kramar. Precis innan ena killen skulle gå kom han fram till mig för att försäkra sig om att han kom ihåg rätt: vem som va Daniel och vem som va Rudie. Sen frågade han mig vem jag. Uppvaktningen handlade om männen, från männen. Jag och Karin va totalt osynliga.

Jag ska återgå till kroppslig vs själslig bestraffning. Å koppla detta till valet. Vad gör egentligen mest ont? Å vad gör mest nytta?

När Fan blir gammal

Ja, då börjar han spela tennis. Jag hade min första tennislektion i torsdags. Trodde på allvar att jag inte skulle behöva ta ut mig så mycket utan mest stå still och träna teknik. Numera vet jag att svett i ögonen svider. Vi spelade en och en halv timme och jag va totalt slut efteråt, men väldigt positiv. Första gången i mitt liv, på allvar, som jag uppskattade att röra på mig. Så jävla roligt! Lite träningsvärk baksidan av lår, rygg och armar men så länge jag slipper träningverk i framsida lår är jag mer än nöjd. Efter tennis va det Malay-lektion och det börjar lossna lite, lite nu. Ska låta det gå en månad och se hur jag ska få ihop allt, hade varit skönt om ungarna inte hade behövt gå längre på skolan. Det kan gå. 

Söndagar alltså

De är aldrig roliga. DD vaknar tidigt för tennis, och golf sen vi kom tillbaka. Jag och ungarna hänger i soffan och försöker få tiden att gå. Å sen orkar vi inte hitta på något för vi har blivit ett med latheten. Om DD tar med ungarna upp och badar så ska jag iaf ta och kika igenom några föreläsningar på sociologin. Å kanske plocka ihop lite i huset. Å fortsätta att vänta på måndagen.

Då är vi tre studenter i familjen!

Ok. Kommer ni ihåg den här perioden förra året? I dag va det i alla fall dags för Klaras absolut första skoldag och Filles första i ny klass. Jag har sovit gott i natt och ungarna likaså. Inga känslostormar på morgonen utan de bytte glatt om till skolkläder (Klara fick ha vanliga kläder) och så bad hon Rowena fixa flätor på henne. De hoppade in i bilen och så bar det iväg till skolan. De börjar redan kl 8 detta året så det va bilkaos men de höll god min i baksätet. Fille förklarade för Klara hur det skulle funka: fredagarna är bäst för då slutar man tidigt, hon måste kunna ABC-sången och när de andra barnen bråkar med henne när de har ätit får hon komma och hämta honom. Jajemän, inga problem, det va hon med på.

Vi kom fram och de hoppade glatt ut ur bilen. Fille träffade en av hans gamla lärare och gjorde high-five och gav henne en kram och berättade lite om sommaren. Sen gick vi och lämnade Klara. Hon stod och hoppade jämfota utanför klassrummet av glädje när jag visade henne var hon skulle ställa väskan och skorna. Sen sprang hon in, kramade Ms Sara och sa hejdå till mig med ett stort leende.

Jag och Fille letade upp hans klassrum och möttes av Ms Leong. Vi blev så glada att vi gjorde high-five (jag och Fille givetvis). Sen gick han in och sa hejdå och jag körde hem.

Kom och hämtade kl ett och möttes av två blonda barn som höll varandra i handen och skrattade. Klara berättade att hon hade sjungit i skolan! Å ritat en hand. Fille hade lyssat på en saga om en bad guy som va lite svår. Lämnade en försenad sommarpresent till Filles lärare och presenterade mig för Filles nya lärare som sa att han va väldigt trevlig och humoristisk. Lärarna bakom mig skrattade och frågade om det va tatueringar jag hade på benen. Jajamän sa Fille och visade vilken som va hans och vilken som va Klaras. ”Crazy mum” sa lärarna och sen skrattade de ännu mer. Sen åkte vi hem.

Detta är sanning. Klara hade inte ens gnälligt på skolan sa hon.

Min filofax börjar dock redan bli ganska så full. En av kurserna (HRD) kom upp idag och jag väntar på att kunna regga mig på sociologin och se hur schemat där ser ut i höst. Jag har malay-lektioner på torsdagar med grannen (frun) och sen va grannen (mannen) på mig i morse och sa att nästa vecka ska jag tydligen börja spela tennis två dagar i veckan. Planen blir väl att sätta ungarna på ”fritids” om en månad så jag hinner plugga vad jag ska på vardagarna. Men nu är vi igång igen! Hej underbara vardag!

Redo för skolan

På tisdag börjar båda ungarna skolan. Klaras uniform ligger redo (det va omlott-byxkjol till henne) och Filles böcker är klara. Nästa måndag börjar mina kurser! Böckerna är på plats, i perfekt ämnesordning och jag är galet peppad! Det är skönt att vara hemma och vardagen är efterlängtad.

Bilar och snusbrist

Min bilnyckel har strulat. Kan inte öppna bilen med ett knapptryck och om jag öppnar old school så går larmet igång. Å jag hittar ingenstans att sätta nyckeln i bilen! Igår lyckades grannen låsa upp bilen åt mig och jag kom både till skolan och hem igen. Idag när jag skulle handla mat fick jag inte upp bilen igen. Trodde jag lämnade ett batteri till nyckeln i bilen igår så det va bara att dra igång larmet igen och hoppa in. Å jag hittade ett litet fack i ”mellanhandskfacket” men en blinkande lampa i perfekt storlek gör nyckeln! Larmet slutade och jag kunde starta bilen! Det funkar men är lite opraktiskt att jag måste dra igång larmet varje gång jag ska in i bilen…

När jag så äntligen kom iväg insåg jag att jag glömt snusdosan hemma! Tre timmar iväg och första körningen till stan efter sommaren… Jag har haft bättre dagar.

Årskrönika i augusti

En årskrönika i sammanfattad form har återgetts flera gånger muntligt de senaste veckorna men nu är det dags för extended version. Utan att bläddra i arkivet. Som jag kommer ihåg det nu.

Första månaden är den som jag kommer i håg mest. Relativt tomt hus, vi sov på en madrass på golvet och det vi hade med oss hemifrån var det som fick plats i våra resväskor. Jag gillar inte värmen och jag och barnen hade jetlag i nästan två veckor. Instängda i huset pga värme och vänstertrafik.

Fille började skolan och då startade ytterligare två veckors prövning. Han pratade ingen engelska och nej, ingen inskolning. Gråt och tandagnisslan för både honom och mig.

Mitt plugg började inte heller förrens i september så första månaden bestod mest av tristess, skolpanik och instängdhet.

Någonstans under denna perioden fick jag någon form av akut panik/missnöje med allt. Konstigt. Skällde och grät och gick rakt ut från huset bara för att inse att jag inte riktigt kunde komma någonstans. Stod där och funderade på vad jag skulle göra när grannarna kom förbi. Fick snabbt samla mig och kallprata lite och då slog det mig att jag är ju inte så ensam. Det finns ju grannar i Malaysia också.

Efter denna perioden, och när vår container äntligen kom, började det kännas mer tryggt. Språket blev lättare, både att prata Malay-engelska och förstå. Man vande sig vid blickarna vart man än går. Fille började trivas i skolan och Klara och Rowena kom bra överens hemma. Jag insåg också att jag är ju inte ens ensam hemma på dagarna, eller dygnet runt när DD är iväg, och vi införde Cozy Fridays. Dvs godis till ungarna och vin till mig, DD och Rowena. Jag började få in rutiner på plugget; förmiddagar på klubben, kvällarna hemma och hela lördagarna. DD införde adventure Saturdays med ungarna och Rowena.

I slutet av november kom våra föräldrar ner. Fantastiskt roligt att ses igen och det underlättade nog en del för alla att de fick se skolan, affären, vardagen och ”vårt” fantastiska Pangkor Island. (Det va dock lite för tidigt de kom ner eftersom vi (iaf jag) fortfarande inte va ”hemma” i Malaysia och det faktum att Ipoh inte är en turiststad.) Vi hann dessutom fira min födelsedag (på karaoke), farfars födelsedag och en julfest som hette duga. Kan meddela att det inte va en höjdare att inse att jag hade glömt ett paket durian ute som jag va tvungen att ta bort morgon efter.

Efter jul började det finnas plats för att utforska, både umgänge och platser och vi började umgås mer och mer med holländarna och tyskarna. Förutom Rowena som får stå ut med mina hundra ”hur funkar detta” gällande kultur, nation och religion hittade jag en annan tjej som fick ta frågorna om islam och vice versa. Jag hade ett bra samarbete med en tjej som bor i Mexico City gällande sociologin och hittade en tjej lokaliserad i Sverige för HRD-kursen. Det va väl nu det positiva verkligen började lysa igenom.

Å så fortsatte det tills det va dags att åka hem och ta en paus. Å det hela blev tillsnurrat igen. Hur tusan kan man förklara allt? Det tog mig ett halvår att förstå vad jag faktiskt upplever. Fördelen är ju att relationerna hemma känns som innan. Men som mina kära Dianne sa: det är två helt parallella liv, det går inte att få ihop dem till ett och samma. Går ej att kombinera. Å på tal om Dianne. Nu när jag sitter på flyget hem till Malaysia har hon precis flyttat hem till Holland, på riktigt. Så den vardag som fanns innan blir annorlunda når vi kommer ner. Nytt år, ny vardag.

Fille börjar ny klass och Klara börjar äntligen – ÄNTLIGEN – på skolan. Funkar allt bra kan de gå till halv fyra och jag kan lyckas med plugget som ett vanligt jobb, dvs endast vardagar. Ska jag sluta snusa? Börja spela tennis? Ska iaf fortsätta plugga Malay och målet är väl att göra mig förstådd i vardagen på local language innan jul.

Nu har vi en vecka innan ungarnas skola sätter igång och sen ytterligare en innan mitt plugg börjar. September kommer bli lite speciellt eftersom DD kommer vara borta rekordmycket (hemma 4 dagar, ev bara 2). Men jag är lugn. Det löser sig. Gott nytt år!

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Allt i ett. I morgon är det bara två veckor tills vi hoppar på flyget till Sverige. Förväntansfull. Två dagar till antagningsbeskedet för hösten kommer. Nervös. Vill verkligen läsa mina två första val men blir jag tvungen att välja vetefasen hur jag ska göra. Vill även komma in på mitt tredje val men är lite osäker på om jag lyckas rodda 150% fram till jul. Kanske om jag bara gör det för poängen på den kursen? Om två veckor behöver jag även säga hejdå till Dianne. Jäkligt trist rent ut sagt. Blandade känslor just nu men ingen panik. Ännu.